Dikterna bildar en palett av homage till människor han mött. Somliga i litteraturen och konsten – andra helt nära. Alla har de bibringat honom en större förståelse, om så bara ett uns av större sammanhang. Åtminstone större fördragsamhet. Som genom en imaginär kameralins försöker Economou, bland annat, med filmregisören Pier Paolo Pasolinis ögon se sina tillkortakommanden, kanske våra. Här de inledande stroferna i dikten "SÖTMAN I VÅR FEGHET": Inte bara hösten gör staden skrämmande.
Det är blåst och det var ju kärlek: fegheten
smyger i kvarterens brutala tystnad
för att ställa någon av oss till svars.

Varje ögonblick i den blåsten är stilla.
Varje sekund i den kärleken tar inte slut.
En skymt av oktoberhösten: ditt leende
rymmer åter med våra olevda liv.
Jag känner det är jag som löses upp.
Jag vet det är jag som ensam tar mig an
stadens smärta, jag som får svårt
att glömma glädjen i första minnesbilden. Se mer om boken och författaren på www.fripress.se